Lagom fokus på utdelningar

Jag gillar som bekant utdelningar och även om jag inte vill gå så långt som att kalla mig själv utdelningsjägare, väger direktavkastningen och utdelningshistoriken tungt när jag väljer aktier till min portfölj. Tanken är givetvis att direktavkastningen (DA) ska vara relativt god från början, åtminstone högre än snittet på Stockholmsbörsen och framförallt att utdelningarna ska växa från år till år. Det sistnämnda är viktigast, då jag har en lång investeringshorisont och tillväxten i utdelningarna därför totalt sett blir betydligt viktigare än den ursprungliga DAn. 

Med tanke på detta var det en besvikelse att NCC häromdagen aviserade en halverad utdelning (4 kr istället för 8 kr), som jag skriver om här. Idag tillkännagav H&M, ett av mina större innehav, att de håller utdelningen oförändrad, vilket inte heller är vad jag normalt hade önskat mig. Helst vill jag se en ökning av utdelningen på inflationen + ett par procent per år, då detta fungerar som portföljens egen ”löneökning” - och den ska helst vara större än den löneökning jag själv får genom mitt arbete. 

Vad är egentligen en aktieutdelning?

Vid vissa tillfällen gäller det dock att inte stirra sig blind på ett års utdelning, utan att lyfta blicken lite och tänka ett steg till. De senaste dagarnas besked från H&M och NCC är ett sådan tillfälle och för att göra detta måste vi börja med att ställa oss frågan ”vad är egentligen en utdelning”?

Söker man t.ex. på ”utdelning” på Avanzas hemsida går det att läsa att ett ”bolag delar ut hela eller delar av tidigare vinst”. Vidare står det att ”ett bolag strävar efter att ha optimal balans när det kommer till kapital - varken för mycket eller för lite. Det behövs precis tillräckligt med pengar för att bolaget ska kunna betala kostnader, fortsätta växa och öka sin vinst - men inte mer än så”. Resten av pengarna bör alltså delas ut, för att nyckeltal som ex. avkastning på eget kapital (ROE), ska se fortsatt attraktiva ut.

Exempel från 2018

Översätter vi detta till dagens NCC, kan vi konstatera att man gjorde ett negativt resultat och hade ett negativt kassaflöde under 2018. Då är det fullt naturligt att man inte delar ut lika mycket som man gjorde året innan. Rent krasst borde man inte dela ut något alls, eftersom man inte tjänat några pengar. I H&M:s fall delar man ut mer än vinsten. Även detta är ologiskt, varför dela ut pengar som inte finns? Att i förlängningen låna pengar för att dela ut till aktieägarna är knappast hållbart på sikt.

Prestige

Svaret är en aning irrationellt. Medan vi kan slå fast att utdelningen inte har något egenvärde i sig, dvs. själva transaktionen förändrar ingenting utan är bara en flytt av pengar från bolaget till dess ägare, finns det ett uppenbart prestigemässigt värde i att kunna presentera en stabil och gärna växande utdelning. USA:s ”Dividend aristocrats and kings”, bolag som har en 25 eller 50 år lång historik av höjda utdelningar, påkallar respekt och en förväntan om att utdelningarna kommer att stiga även framöver. I Sverige har bolagen inte lika lång historik av höjda utdelningar, men några bolag börjar närma sig 25 år (Castellum och Hufvudstaden). Utdelningshistoriken blir också viktigare och viktigare, ju mer fokus på utdelningar ökar bland investerare. Därför sänker inte H&M i år sin utdelning för första gången någonsin, utan delar ut mer pengar än de tjänat. Av samma anledning fimpar inte NCC hela utdelningen även om det, sett till 2018 isolerat, vore det mest logiska. Det skickar helt enkelt ut för negativa signaler till marknaden.

Kapitalet ska vara där det gör mest nytta

Hur ska man tänka som aktieägare? I min värld är det egentligen ganska enkelt: kapitalet ska vara där det gör mest nytta. Kan bolagen få bättre avkastning för pengarna genom att behålla dem, ska de göra det. Om inte, ska de dela ut pengarna till mig. Svårare än så är det egentligen inte. Även om jag väldigt gärna vill se en hög DA och fin utdelningstillväxt, måste jag med denna inställning också acceptera att utdelningen vissa år minskar, eller helt uteblir från något eller några av mina innehav. Därför är det, precis som i så många andra avseenden även av denna anledning viktigt att sprida risken och inte vara beroende av ett bolags framgångar, eller för den delen aktieutdelningar. 

Slutsats

Jag köper alltså att utdelningshistoriken har ett symboliskt värde och att en jämn och ökande utdelning är ett kvalitetstecken för ett bolag - så resonerar jag ju själv när jag tittar på nya case. Därför är jag helt okej med att ett bolag som H&M tillfälligt delar ut mer än de tjänat, under något år eller så. Men bara om det är tydligt att det är en tillfällig situation, vilket VD antyder, och man inte behöver pengarna för att hjälpa verksamheten hitta rätt igen. 

På liknande sätt tänker jag kring NCC. 2018 var ett riktigt skitår, även om en stor del av de negativa effekterna vi såg under året, kom från projekt som påbörjats långt tidigare. Om man med en halverad utdelning ger bolaget, för att citera styrelsen ”finansiell flexibilitet” att ta sig framåt, kanske genom ett förvärv (VD Tomas Carlsson har en stark historik av förvärv i tidigare uppdrag), omstruktureringar eller andra investeringar, är det på sikt mycket viktigare för mig som aktieägare än huruvida utdelningen för i år blir fyra eller åtta kronor. 

Så länge jag har förtroende för att bolagens styrelser kan göra en korrekt bedömning i dessa frågor och förutsatt att jag tror på bolaget i övrigt, vilket idag är fallet i både NCC och H&M, ser jag ingen anledning att sälja innehavet pga en besvikelse på ett enskilt års utdelningsnivå.

Friskrivning: Jag äger aktier i NCC och H&M. Inget av innehållet på denna blogg ska ses som rekommendationer. Värdepapper kan både öka och minska i värde och det är inte säkert att du får tillbaka det investerade kapitalet.