Min privata bankfond
Häromdagen diskuterade jag de svenska storbankerna och vilka bolagsspecifika risker som finns, med en kollega. Vi kom snart fram till att vi båda gjort samma bedömning, nämligen att även om de fyra bankerna (SHB, SEB, Swedbank och Nordea) påminner mycket om varandra, visar historien att kriser kan slå hårt mot en enskild aktör och att det därför kan vara klokt att fördela kapitalet, och därmed risken på flera olika bolag.
I mitt fall har jag valt att investera i både Swedbank, SEB och Nordea. Likheterna mellan dessa bolag är många. Samtliga är svenska (eller möjligen finska, i Nordeas fall) storbanker med en lång och fin historik samt en relativt stabil och hög utdelning. Affärsidé och kunderbjudanden är relativt homogena men vad de också har gemensamt är att de alla varit mer eller mindre krisdrabbade i omgångar, inte minst under finanskrisen 2008-2009, då ex. Swedbank tvingades göra två nyemissioner för att säkra sin överlevnad.
Även om likheterna är många, skiljer sig bankerna åt i några avseenden. Nordea har ett lite mer internationellt fokus, Swedbank har något mer fokus på bolån och SEB förknippas ofta med M&A (företagsfusioner) och andra provisionbaserade affärer. Medan SEB och Nordea de senaste åren haft en stabilt växande utdelning, har Swedbanks dito varit något mer fluktuerande.
Anledningen till att jag äger alla tre banker är alltså för att minska den bolagsspecifika risken. Härvorna kring Deutche Bank och Danske Bank de senaste åren är färska påminnelser om att när en bank krisar är det ofta inget större nöje att vara aktieägare. Finansmarkanden är en hårt reglerad bransch, böter och viten för de som inte följer reglerna är ofta stora och marknadens reaktioner är oftast inte nådiga, i många fall tom överdrivet hårda med facit i hand (vilket man dessvärre sällan har förmånen att ha, när det stormar som mest).
Jag ser mitt innehav lite som en privat "bankfond", dvs en egen sammansatt blandning av bolag i en bransch jag vill vara exponerad mot. Jag strävar efter att hålla innehaven relativt likaviktade, även om jag för tillfället är något överviktad i Nordea då jag haft svårt att motstå dippen och den medföljande fina direktavkastningen.
Att jag inte äger SHB (Handelsbanken), den fjärde av de fyra "svenska" storbankerna beror på flera saker. Dels tror jag inte på deras sedan länge uttalade ambition att behålla de lokala bankkontoren på diverse svenska småorter, då jag är övertygad om att digitaliseringen av även bankaffärer är här för att stanna. SHB har dessutom en större exponering mot Storbritanien än övriga storbanker, vilket känns otrevligt i tider av ständig Brexit-osäkerhet. Slutligen är direktavkastnigen betydligt lägre och ofta uppdelad i en ordinarie och en extra utdelning, som förvisso oftast är med, men som jag tror de får svårt att betala ut för 2018.
Friskrivning: Jag äger aktier i Nordea, SEB, Swedbank. Inget av innehållet på denna blogg ska ses som rekommendationer. Värdepapper kan både öka och minska i värde och det är inte säkert att du får tillbaka det investerade kapitalet.
I mitt fall har jag valt att investera i både Swedbank, SEB och Nordea. Likheterna mellan dessa bolag är många. Samtliga är svenska (eller möjligen finska, i Nordeas fall) storbanker med en lång och fin historik samt en relativt stabil och hög utdelning. Affärsidé och kunderbjudanden är relativt homogena men vad de också har gemensamt är att de alla varit mer eller mindre krisdrabbade i omgångar, inte minst under finanskrisen 2008-2009, då ex. Swedbank tvingades göra två nyemissioner för att säkra sin överlevnad.
Även om likheterna är många, skiljer sig bankerna åt i några avseenden. Nordea har ett lite mer internationellt fokus, Swedbank har något mer fokus på bolån och SEB förknippas ofta med M&A (företagsfusioner) och andra provisionbaserade affärer. Medan SEB och Nordea de senaste åren haft en stabilt växande utdelning, har Swedbanks dito varit något mer fluktuerande.
Anledningen till att jag äger alla tre banker är alltså för att minska den bolagsspecifika risken. Härvorna kring Deutche Bank och Danske Bank de senaste åren är färska påminnelser om att när en bank krisar är det ofta inget större nöje att vara aktieägare. Finansmarkanden är en hårt reglerad bransch, böter och viten för de som inte följer reglerna är ofta stora och marknadens reaktioner är oftast inte nådiga, i många fall tom överdrivet hårda med facit i hand (vilket man dessvärre sällan har förmånen att ha, när det stormar som mest).
Jag ser mitt innehav lite som en privat "bankfond", dvs en egen sammansatt blandning av bolag i en bransch jag vill vara exponerad mot. Jag strävar efter att hålla innehaven relativt likaviktade, även om jag för tillfället är något överviktad i Nordea då jag haft svårt att motstå dippen och den medföljande fina direktavkastningen.
Att jag inte äger SHB (Handelsbanken), den fjärde av de fyra "svenska" storbankerna beror på flera saker. Dels tror jag inte på deras sedan länge uttalade ambition att behålla de lokala bankkontoren på diverse svenska småorter, då jag är övertygad om att digitaliseringen av även bankaffärer är här för att stanna. SHB har dessutom en större exponering mot Storbritanien än övriga storbanker, vilket känns otrevligt i tider av ständig Brexit-osäkerhet. Slutligen är direktavkastnigen betydligt lägre och ofta uppdelad i en ordinarie och en extra utdelning, som förvisso oftast är med, men som jag tror de får svårt att betala ut för 2018.
Friskrivning: Jag äger aktier i Nordea, SEB, Swedbank. Inget av innehållet på denna blogg ska ses som rekommendationer. Värdepapper kan både öka och minska i värde och det är inte säkert att du får tillbaka det investerade kapitalet.
Kommentarer
Skicka en kommentar