Att låna pengar till aktier, del 2

Detta är en fortsättning på ett tidigare inlägg om belåning som du hittar här.

I mitt tidigare inlägg om belåning berättade jag om mina egna regler för att låna pengar till aktier:

- Min portfölj ska alltid bestå av minst 2/3 eget kapital.
- Jag ska klara av en nedgång på 50% från tidpunkten jag tar lånet, med hänsyn till ovan.
- Lånade pengar ska inte investeras på ett sätt som kan anses mer riskfyllt än portföljen i stort.

- Jag ska inte använda andra säkerheter än mina värdepappersdepåer för min kredit. Jag ska alltså inte belåna t.ex. min bostad för att kunna köpa fler aktier.

De första två punkterna är rent matematiskt uträknade, för att hålla risken som belåning innebär på en acceptabel nivå och ta höjd för vad som historiskt är en fullt möjlig börsnedgång på 50%. Och jo, börsen och framförallt enskilda aktier kan definitivt gå ner mer än så (100%, om det vill sig riktigt illa!). Men med mina övriga regler för portföljen (t.ex. att ingen enskild aktie får utgöra mer än 10% av portföljen, investmentbolag undantagna) och då jag inte köper för allt för stora belopp vid ett enskilt tillfälle (och därmed inte träffar topparna med allt mitt kapital), ser jag en nergång för hela portföljen med mer än 50% som osannolik. 

Den tredje regeln, den om att lånade pengar ska investeras till en risk som är lägre än portföljens totala risk är något svår att avgöra på ett objektivt sätt, även om man förstås kan titta på volatilitet, sharpkvot etc på enskilda aktier/fonder. Så teoretisk tänker jag mig dock inte vara den dagen jag belånar portföljen, utan idén är att i huvudsak använda lånade medel till investmentbolag och möjligen en mindre del till enskilda aktier, som jag bedömer som defensiva - t.ex. tack vare hög direktavkastning, god likviditet, stabil vinsttillväxt etc. I den mån jag överhuvudtaget tar in t.ex. mindre tillväxtbolag i portföljen, får jag alltså inte göra det med belånade medel.

Den sista regeln, den om att inte belåna något annat än portföljen för aktieköp, är viktig. Även om alla tillgångar och skulder i slutändan onekligen hamnar på samma balansräkning; Livet AB, känns det viktigt att hålla isär framförallt boende och värdepapper. Man kan förvisso diskutera vilken investering som på lång sikt är den mest riskfyllda, men poängen här är en annan. Belånar jag portföljen och det trots mina övriga regler går åt skogen, så att jag tvingas sälja aktier/tillföra likvider (ett s.k. margin call), är det bara att sälja värdepapper. Detta kommer vara surt och högst troligen kostsamt, då den typen av tvångsåtgärder tenderar att inträffa i marknadslägen då det i övrigt inte är en särskilt god idé att sälja. Men det får ingen direkt påverkan på resten av mitt liv. Mitt arbete har inget med de finansiella marknaderna att göra (jag är statligt anställd) och mitt boende är fortfarande mitt. Jag vill inte hamna i en situation där jag inte har råd att bo kvar i mitt eget hem, pga att jag har belånat det för hårt. Av samma anledning använder jag inte heller mina bolån för att finansiera andra inköp (som t.ex. en bil). Mitt boende är helt enkelt varken en bankomat där jag tar ut pengar för konsumtion, eller en finansiell tillgång som jag är beredd att sälja enbart av finansiella skäl.

Slutligen måste vi ställa oss frågan om man överhuvudtaget ska låna till aktieköp? Detta är givetvis väldigt individuellt och något var och en måste avgöra själv. Man ska vara medveten om de risker det innebär, vilka jag går mer in på i tidigare inlägg. Tittar man dock på riktigt framgångsrika affärsmän (de tenderar att vara män), finns det en tydlig trend. Ska man bli riktigt, riktigt förmögen behöver man kapital och med den beskattning av inkomster vi har i Sverige, är det svårt att jobba ihop den typen av pengar. Därför har män som Gustaf Douglas (storägare i Latour), Erik Penser och Dan Olofsson samtliga använt lån som hävstång i sina ekonomiska karriärer. Dessa herrar har dock även gemensamt att de alla varit ruskigt nära konkurs, när belåningen varit för stor och marknaden har gått ”åt fel håll”. Det finns också många exempel på folk som inte överlevt en sådan situation, åtminstone inte rent ekonomiskt. Deras namn hör vi av naturliga skäl sällan, men Mats O Sundqvist, vars belåning var en stor anledning till att Carnegie i praktiken gick omkull 2010, är ett exempel. Gustaf Douglas bror Philip ett annat.

Slutsatsen är alltså att var och en själv måste avgöra om och hur mycket man vill använda sig av belåning. Det är en fantastiskt hävstång, men den fungerar åt båda hållen. Jag anser själv att min syn på belåning är relativt nykter och konservativ och att jag med mina regler tar höjd, kanske för mycket höjd, för oförutsedda/oönskade utfall på marknaderna. Som alltid när vi pratar risk måste man väga den mot den potentiella avkastningen och tvärtom, och därefter fatta ett beslut om vad man själv är bekväm med. Själv prioriterar jag min nattsömn framför de där sista procenten jag möjligen kan pressa ut med hög belåning, men fram tills dess ser jag lån som ett grymt raketbränsle till portföljen.

Lånar du pengar till att köpa aktier?

Friskrivning: Belåning ökar din risk. Inget av innehållet på denna blogg ska ses som rekommendationer. Värdepapper kan både öka och minska i värde och det är inte säkert att du får tillbaka det investerade kapitalet.